raggarpralinen

I mitt liv just nu fattar inget är totalt kaos känns det som och jag försöker hålla huvudet ovanför ytan hela tiden för att få luft och kunna andas och försöka se framåt utan att sjunka allt för djup och det tar på krafterna att sprattla med benen för att hålla kvar min position där uppe. Fattar hur det kunde bli såhär bara sådär jag som känt mig stark och fri och oberoende men på nåt jäkla sätt har jag lyckats med det klassiska tricket att även lura mig själv så jag trott på känslan jag känt men i helgen bara allt kom över mig rakt av precis som jag gett mig själv en rak höger. Jag har lurat mig själv så pass till vida att jag är rädd för att jag har tappat en person som betytt eller betyder så oerhört mycket för mig iaf känns det så just nu...inte att jag har varit dum eller så mot den personen utan mer att jag inte velat eller vågat erkänna vad jag just upptäckt...... Så nu sitter jag här med skägget i brevlådan och vet inte hur jag ska göra för att ta mig vidare jag har helt enkelt tappat fotfästet för en stund och detta måste jag snabbt hitta igen för min egna skull. Allt känns så turbulent jag inom mig jag brinner för saker jag inte har upplevt än känner att det är så mycket jag vill göra framöver men sitter fast på nåt sätt i en trygghet som jag inte alls känner mig bekväm i just för stunden. Önska jag hade styrkan just nu och säga vad jag precis har upptäckt inom mig men i stället får jag tiga och vänta och se vad som händer...se tiden an som det heter men det gör så jäkla ont att inte våga blotta sig fullt ut när man inget hellre vill. Är arg på mig själv för att det blivit så fast jag försökt förneka det och är rädd för reaktionen om jag kommer säga det nån gång. Känner en saknad inom mig som jag aldrig känt tidigare men kan samtidigt inte sätta fingret på vad fast jag borde kunna göra det. Det är så lätt att bygga upp en mur framför sig att man är en oberoende kvinna som ska va själv o njuta av livet som man själv vill men så finns det trots allt nån som lyckas klättra över den jäkla muren och påverka en så man vaknar till liv och börjar fundera på vad man håller på med. Å dessa tankar gör ju det hela bara värre jag som klarat mig så bra hela hösten med att inte tänka utan bara njuta av livet..men se nu tog det stopp tankarna far i huvudet som skenande hästar och jag försöker få dem att stanna upp lockar dem med allt som jag kan men de gör som de vill...jag känner mig halv när det är tyst och det finns bara en sak som kan få mig hel igen...sluta nu kvinna du är ju 48 å vet bättre än att hålla på såhär. Men just idag känns allt så annorlunda mot i går, just idag vill jag nåt annat med mitt liv än i fredags men jag vet inte hur jag ska göra för att lyckas med detta just nu. Känns som jag bara går till jobbet för att jag måste och för att det är så det ska vara för att man ska följa mönstret i samhället medans jag sitter och brinner för nåt annat där jag får vara mer kreativ och verkligen får utlopp för mig själv. Känns som jag balanserar på en skör och tunn tråd som kan brista när som helst om jag inte gör rätt saker men ändå vet jag inte vad som är rätt för mig. Är så rädd för att snubbla på den där tunna tråden att jag ska ramla ner att allt runt omkring mig ska försvinna som får mig att må bra och va glad som jag varit hittills. Måste väl försöka sluta tänka och njuta istället lättare sagt än gjort men jag är ju en mamma och då ska man ju va starkt och ett bra föredöme så bara bita ihop men gud vad jag längtar efter den där härliga känslan jag hade bara för några veckor sedan när allt kändes bekymmersfritt och när allt låg i min hand på nåt sätt. Ibland blir det inte som man tänkt sig...Livet kan va en hård skola på många sätt.............. /Rp